- Jag tror det var runt år 2000 som jag började skriva för första gången. Precis som många andra under den här perioden så var Eminem en stor inspirationskälla. Inte till den punkt att jag blekte håret, men jag fick upp ögonen (och öronen) för kombinationen text och musik på ett helt annat sätt. Man blev helt golvad, sättet han ventilerade djupa känslor genom musiken men ändå fick det att låta så imponerande med avancerad rimstruktur och en fuck you-attityd. Under den här tiden gick jag igenom lite personliga grejer och jag antar att The Marshall Mathers LP kom in i mitt liv vid rätt tillfälle.

När jag tänker efter så var det helt avgörande vilken väg jag skulle ta i livet. Hip-Hop har format den jag är och hur jag ser på världen. I alla fall, jag började leka med tanken, "tänk om jag skulle testa att skriva ner hur jag känner". I början blev det ju inte bra. Men för vem blir det bra direkt? Jag är väldigt envis och när jag snöar in på nåt så ger jag mig inte i första taget utan bara fortsätter.

I och med att jag kommer från en liten bruksort så var Hip-Hop aldrig stort och jag är nästan 100 på att jag var den enda som höll på. Om inte annat så var dom lika hemliga som jag.

Jag har alltid haft en stor kärlek för Hip-Hop-kulturen även om jag aldrig känt att jag passar in riktigt. Fast så känner jag rent allmänt i samhället. Jag har mått väldigt dåligt i perioder och musiken har varit extremt viktig för mig. Både min egen och andras musik. Musiken har fungerat som terapi.

Innehållet i min musik är i stort sett mörk, tungsint, sorgsen. Det beror på att det är dessa sinnesstämningar som gör att man får ett behov av att skriva. Jag har försökt göra gladare låtar men det funkar inte så. Det måste växa fram organiskt. Jag tar ganska lång tid på mig när jag skriver låtar. Kan brainstorma och göra mycket research innan beroende på ämnet.

Sen gillar jag att använda mig av olika rimstrukturer. Det blir som ett stort pussel med ord som du ska lägga. Du sliter ditt hår ibland men det är väldigt tillfredsställande när du blir klar. Jag har alltid varit väldigt självkritisk vilket satt käppar i hjulet för mig, men på senare tid har jag släppt lite på det vilket resulterat att jag äntligen släpper mitt första projekt.

- Det här är min debut, även om jag hållit på väldigt länge, så det känns riktigt nice.

Allt är independent och jag har full kontroll över min musik. Det finns inte många anledningar längre att signa med skivbolag som ska bestämma vad du ska ha för image, vilken musik du ska göra, vilka låtar som kommer med på albumet, när du släpper albumet, i vilka sammanhang din musik används. Och framför allt: äger dina masters. Nackdelen är att budgeten för promotion är nästan obefintlig men personligen spelar det ingen roll då jag bara är glad att få släppa det jag suttit med i timtal i studion. Jag är inte intresserad av att synas. Föredrar om folk bara lyssnar. Jag vet inte hur det kommer tas emot, men det är ju alltid kul om någon gillar det de hör. Om jag inte hade varit introvert så skulle jag kanske vara mer social och pusha musiken mer. But hey, that's me.

- Jag fick en idé för några år sedan om att göra ett album med kärlek som en röd tråd. Ett album där alla låtar handlar om kärlek är inget originellt, men ett rap album som handlar om kärlek med substans. Där har du något som ingen hört förut. Inte jag i alla fall.

Det är ingen tillfällighet att nästa alla låtar som spelas på radion eller på andra streamingtjänster handlar om kärlek. Man slår mynt på att göra låtar som talar till oss på djupet av vad som gör oss till människor. Behovet av att bli älskad och att älska. Många gånger inlindat i sex, som är en lika viktig del av kärlek. Oftast så blir det ytligt och urvattnat.

Jag är fascinerad av vilken enorm kraft kärleken är och hur den har så stor kontroll över hur vi beter oss. Jag ville därför utforska ämnet och upptäckte att jag kunde skriva om många olika ämnen med förgreningar som man kunde koppla till kärlek. Olika typer av kärlek. Eller rent av bristen på kärlek. Omtanke är en form av kärlek. Den bristen på kärlek är resultatet du ser när du sätter på nyheterna eller öppnar en tidning och ser allt hemskt vi gör mot varandra och vår planet. Vi behöver mer kärlek.

Titeln "Prisoner of Love" är en metafor för hur kärleken kontrollerar oss i vårt handlande och omslaget, som är målad av Dr. Crix, föreställer en fånge i ett koncentrationsläger. Den rosa triangeln som syddes fast på bröstet på fångdräkten bars av homosexuella. Under den tiden i Nazityskland registrerades över 100 000 homosexuella män. Drygt 50 000 av dem dömdes till fängelse och mellan 5 000 och 15 000 av dessa sändes efter avtjänat straff till SS:s koncentrationsläger. I koncentrationslägren var de homosexuella den mest skyddslösa gruppen, de utsattes för bestialisk behandling av SS och trakasserades dessutom av övriga fångar. Dödligheten bland homosexuella i koncentrationsläger är inte känd, men professorn i sociologi, Rüdiger Lautmann, menar att den var så hög som 60 procent.

Omslaget är inte menat att kränka någon utan att belysa en del av historien som visar hur resultatet kan bli när ett samhälle värderar och definierar kärlek olika. Vi har alla familjemedlemmar och släktingar som inte är heterosexuella. Vi måste lära oss acceptera att kärlek är kärlek. Kärlek känns lika härligt eller fruktansvärt oavsett vilket kön man är attraherad av. Vi har lika mycket kontroll över vem vi älskar som vad det blir för väder imorgon. Det är utom vår kontroll. Kärleken är en naturkraft. Du kan antingen streta emot eller tillåta dig själv att svepas med.

- Stort tack till Loi Albringer & Martin Wiik på Reflection Music för mix & mastering. Stort tack till Jenny Johansson & Victoria Nilas för respektive feature. Stort tack till brorsan Dr. Crix för artwork. Stort tack till alla människor som kommit och passerat genom mitt liv som visat mig kärlek. Ni vet vilka ni är. One love!